Annorlinda Linda

*mitt liv, min vardag som ensamstående mamma*

Tänkvärt!

Publicerad 2014-01-05 10:44:28 i Allmänt



Har läst en hel del texter och kommentarer senaste tiden gällande vår ”rättighet” att få bli arga på våra barn. Att vi vuxna bara är människor och självklart måste vi få vara äkta våra känslor inför våra barn. Att vi måste få visa vår egen ilska om vi menar att barnen även ska få göra det.

Ibland ställer folk frågor till mig som:
- Blir du aldrig arg?
- Klart du också måste ha dåliga dagar?
Osv…

Först och främst, jag är en människa precis som du, varken mer eller mindre.
Jag har tillgång till alla mina känslor. Underbart! Måste dock säga att jag på äldre dagar inte blir så arg längre. Inte som jag kunde bli tidigare. Känns som att jag har ett bättre djup i mig nu på något sätt. Jag väljer att inte lägga energi på situationer jag ändå inte kan påverka. Att prata skit om folk, hytta med näven åt mannen i bilkön, skrika åt någon i affären…njae….sånt har mer eller mindre försvunnit. Men detta är ju enkelt för mig som vuxen att förstå och träna på. Det är omöjligt för en 3 åring som helt naturligt lägger sig på golvet inne på ICA och skriker för full hals för att se om det funkar för att få godis. Små barn har inte den förmågan, utan låter känslorna flöda helt fritt. Detta är ju ett sätt att träna sina egna gränsdragningar, träna sig socialt etc.

Men självklart kan jag bli arg. Jag är en pappa till tre barn, därav två tonåringar, gift med Jenny, ägare av en hund och katt…..klart att jag kan bli ilsken. Skulle jag säga annat så ljuger jag. MEN…frågan är hur jag väljer att bli det tänker jag. Att jag mer är tydlig i vad min gräns går, snarare än att kränka eller håna mina barn eller någon annan.

”- Jag blir så trött på att se dina utklädningskläder på köksgolvet Alfons, jag vill att du tar hand om dom nu!
Istället för…Du är en sån förbaskad slarver, du kan banne mig aldrig ha koll på dina grejer. Tror du vi köper mer grejer till sig om du inte skärper dig!”

”Jag blir både arg och ledsen när du slår mig. Jag vill att du slutar med det nu, genast.
Istället för…du är ju inte klok!! Är du helt dum som slår mig på det viset! Passa du dig riktigt noga annars vet jag inte vad jag gör med dig!”

”Oj, nu spillde du ut mjölk över bordet. Hjälp mig få undan duken är du snäll och hämta en trase.
Istället för…Inte nu igen!! Vad är felet??!! Du som är så stor borde ju kunna hälla själv eller ska jag hjälpa dig nästa gång. Jag blir tokig , slarver!!

Nu låter detta lätt som en plätt. Men jag skulle verkligen vilja utmana dig att fundera på HUR arg du tycker är ok att bli inför en annan människa? Hur stor del av din ilska ansvarar du själv över? Ilskan och känslan är ju på något sett ett resultat av en tanke eller situation som uppstått. Hur ARG tycker du är rimligt att bli?
Upplever du dig själv som ofta arg, skäller, ryter, att det rinner över….på dina barn?
Har du själv ställt dig frågan, varför? Vad är det ditt barn oavsett ålder gör som väcker så mycket ilska i dig? Är det realistiskt i förhållande till situationen? Eller är det så att det finns annat där runt hörnet som pockar på? Jobbet, sexliv, ekonomi, självkänsla, stress, press….?

Men vi är ju bara människor?

Exakt! Och då bär vi också var och en ansvaret för att just vara detta.
Istället för att fokusera vår energi på våra ”fruktansvärda” barn kanske vi skulle undersöka mer om det finns något ”fruktasnvärt” inom oss som tar sig uttryck på annat sätt?

Min Kalle var säkert bara 6 år då han fick se mig ursinnig. Han var (på den tiden) ett jobbigt barn enligt mig. Jag kommer aldrig att glömma hur han stog inpressad i ett hörn på toaletten och såg på sin pappa som skrek rakt ut och till slut slog sönder ena hyllan på väggen. Eller hur jag en gång skrek på barnen och tog deras nya playstationspel och knäckte på mitten? Dessa tillfällen minns hela familjen.

Handlade dessa gånger om ”jobbiga barn”. Absolut! Barn är jobbiga, det ska de vara. Det ingår i utvecklingen på något sätt. Barn som inte är jobbiga, skrämmer mig 
MEN var min reaktion proportionerlig gällande situationen? INTE EN CHANS!
Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med mina barn om den här tiden. Bett om ursäkt. Att de var precis som de skulle, men det var banne mig inte jag.
Det jag lärde mig och lärt mig är att det handlade inte om dom vid denna tidpunkt det handlade om mig.

Jag kommer aldrig glömma hur jag själv som barn fick panik och kände skräck i hela kroppen då min mamma blev så arg. Hon hotade att lämna mig och så låste hon in sig på toaletten. Jag stog utanför och skrek, ropade förlåt, bankade på dörren…
Jag kan fortfarande känna panik i dag då vänner runtomkring mig låser inne sig då de är ledsna eller arga.
Självklart måste man som vuxen kunna lämna en situation som man inte längre ställer upp på, men det är sättet som är det viktiga.
Min mamma markerade inte sin gräns och sa, nu kommer jag lämna ditt rum för detta vill jag inte längre!!
Hon låste inne sig på grund av att det var fel på mig! Det var så jag kände…skam och skuld.

Ingen konstig situation egentligen. Tror det händer lite var stans. MEN jag skulle önska att vi som föräldrar vågar dels markera våra egna gränser snarare än att skambelägga barnen. Sluta håna dom, sluta kalla barnen du din fegis, mes, du din olydige, odåga, retfulla osv. Börja meningarna med att ta ditt eget ansvar… JAG vill inte, Jag vill, Jag känner..osv. Detta gäller ju inte bara till barn utan till oss människor emellan i stort. Jag kallar aldrig min fru din förbannade kärring, din förbannade mes….etc
Jag skulle också önska att jag hade haft vissa insikter då som jag har nu. Men det hade jag inte. Det är ju så det är….
Men jag kan önska att jag under min småbarnsperiod som var jäääkligt krävande, kolik, täta syskon, barn som frigör sig, små barn som visar vad deras gräns går, jag kan själv, skrik och gap…renovering, jobb, partnerrelation, sexliv..allt…att jag hade haft insikten att mer rikta mitt fokus på mig själv och min hälsa än att göra det genom raseriutbrott på mina nära och kära.
Nu låter det kanske som att jag varit en fruktansvärd pappa, det tror jag inte. Eller det vet jag att jag inte har varit. Jag tror bara att jag varit en helt vanlig pappa. En pappa som känner och som lever på.

Men ställ dig frågan själv. Är jag mycket arg? Använder jag mycket hårda ord? Slår jag mina barn? Hånar jag dom? Hotar jag dom? Straffar jag dom?

Iså fall…varför?
Och så igen…varför?
Och så återigen …..varför?
En gång till…varför?

Nu snart börjar du antagligen komma till en nivå då det börjar kännas på riktigt. Och det är bra det, riktigt bra. Du märker nog också nu..att det handlade inte längre om din jobbiga 4 åring, det handlade om något helt annat.

Så, jag tycker nog lite ibland…att när vi föräldrar pratar om ilska, rätten att bli arg, så kan det finnas en risk att vi försvarar vårt eget agerande snarare än att vi vågar erkänna vad den verkliga skon klämmer.
Och om så är fallet så är nog inte detta riktigt bra för våra barn.

Ps. Tack för all inspiration Petra Krantz Lindgren!

Kram & Ta hand om dig
Micke

http://mickegunnarsson.com/2014/01/forbannade-unge-klart-jag-maste-fa-bli-arg/



Kommentarer

Kommentera inlägget

Publiceras ej

Om

Min profilbild

En dag med mig

Jag är en 36 årig "tant" som bor med mina 2 barn Minna 13 år och Wilde som fyller 3 år. Har 1 hund, ,Faith 6 år ( Italiensk mastiff Cane Corso ) och vår katt Luke 13 år! Denna blogg handlar om min vardag som ensamstående mamma ...... :) Om hur man får i hop livet med en dotter som är i tonåren o en liten kille som tar mycke av mammas tid. Hoppas ni gillar min blogg! Lämna gärna ett ord när ni tittat inom så blir jag sååå glad!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela